Några personliga tankar (och känslor) om klass, kultur, skam, att inte passa in, barnskrik, att ringa polisen vid oro för ett barn och principen om ”barnets bästa”.
Jag åkte skidor för första gången sen jag var tonåring (ungefär 10 år sen). Jag åkte nästan aldrig skidor som barn, men ändå ett par gånger. Det är såklart en klassfråga med dyra sporter och aktiviteter. Men det är även kulturfråga. Mina föräldrar hade nog inte prioriterat att åka på skidsemester fler gånger även om vi hade haft råd. De var inte sportiga och jag själv skolkade från idrotten men spelade fotboll och innebandy för att ”man skulle göra det” och för att pappa pushade på för att jag inte skulle bli ännu tjockare. Jag har aldrig sett mig som en sportig person. I vuxen ålder har dock träning blivit en viktig och stor del av mitt liv på grund av att behålla min psykiska hälsa och för att det är så otroligt kul och kommit att bli ett av mina största intressen.
Jag har en komplicerad relation till sammanhang där majoriteten (påsken 2022 var det nog den absoluta majoriteten) av personerna är vita och medel/överklass. Sammanhang som är otroligt vita och normativa gör att det på riktigt börjar skava överallt, både fysiskt och mentalt. Även om jag delvis kan njuta av själva aktiviteten (men kanske framförallt närheten till naturen, ljuset, den friska luften, fysisk aktivitet, att vara lite ledig och äta jättemycket god mat) så bär jag en känsla av obehag i kroppen av sammanhanget.
Kanske för att jag själv inte känner att jag kan vara mig själv fullt ut, kanske för att jag inte känner samhörighet, kanske för att jag rentav känner mig malplacerad. Känslan av skam när vuxna (som jag. Jag är ju vuxen) som susar förbi mig i sina Peak Performance skidkläder som är kritvita och jag kämpar med att ta mig ner på ett säkert sätt (för att jag trots allt älskar att leva, men i detta sammanhang kommer min kärlek till livet inte till sin fulla rätt) med senapsfläckar på mina skidbyxor och försöker svänga på höften som de andra men när jag gör det så ramlar jag. Ärligt, så tror jag att känslan jag beskriver ovanför är just en känsla och inte 100% hur det verkligen såg ut (senapsfläckarna var det nog bara jag, och den som hjälpte mig upp, som märkte för att jag luktade senap).
Alla blandade känslor som jag beskriver ovan resulterade i att jag tillslut bröt ihop och började gråta i backen. För att jag kan förstå med huvudet att det jag upplever är vackert och faktiskt lite roligt men känslan i kroppen är att något skaver och klumpen i halsen som varierat i storlek under tre dagar måste lätta. Precis bredvid ett live-band som spelar, en cool tävling med coola skidhopp, grill av hamburgare och ölflaskor som skålar, står jag och gråter. För att, om jag ens skulle försöka fast jag inte vill behöva försöka, så passar jag inte in... I kombination med att vara på en plats där många av barnen och familjerna har allt, samtidigt som så många barn inte har något. Det är orättvist och smärtsamt.
När jag kom hem på påskaftons kväll möts jag av ett fruktansvärt barnskrik från en grannes lägenhet. Jag har knackat på hos barnet vid tidigare tillfällen när hen har skrikit. Men den här gången ringde jag polisen. Jag mötte upp 11 (!!) poliser och sammanfattade kort vad jag hört och sa till dem att det nog är bäst att en polis knackar på för att inte skrämma barnet ytterligare. De andra 10 väntade längre bort. Jag hörde att polisen ville se och prata med barnet. Jag vet inte mer. Inte mer än att jag kommer fortsätta knacka på och ringa polisen när jag anar minsta oråd.
Igår redovisade jag den promemoria jag skrivit om principen ”Vid alla åtgärder som rör barn ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa” (jag läser kandidatprogrammet i Mänskliga Rättigheter vid Enskilda högskolan i Stockholm). Sverige gör mycket men inte tillräckligt. Sverige får bland annat kritik för att det inte är tydligt hur prövningar av ”barnets bästa” genomförs, vilken betydelse ”barnets bästa” fått vid avvägning gentemot andra intressen samt att ”barnets bästa” många gånger har bedömts på en generell nivå och inte med fokus på det enskilda barnet. Det behövs mer kunskap i att genomföra prövningar av ”barnets bästa” för att principen ska kunna genomföras fullt ut. Jag ska skriva mer om detta vid ett senare tillfälle.
Påsken är slut för i år, men kampen för barnen pågår. Jämt och hela tiden.
