Den 11 november 2010 slutade jag dricka alkohol. Jag tog inte beslutet den dagen. Det var alldeles för stort. Men det var då det tog slut. Eller, det var då det började. Den långa resan till att börja leva.
Jag var beroende av alkohol. Jag hade ett alkoholmissbruk. Hela min tonårstid kantades av alkohol. Alkoholen var egentligen en synonym för allt som gjorde ont i mitt liv. Jag trodde att alkoholen var lösningen och svaret på ångest, självhat, dålig självkänsla och allt som var jobbigt med mamma och pappa. Egentligen var det inte konstigt. Det var så jag hade lärt mig hemifrån att hantera allt som var jobbigt. Och ibland var ruset och flykten det enda som jag tyckte hjälpte.
Jag tog inte ansvar. Med alkoholen trodde jag att jag inte behövde ta ansvar för något. Jag kunde i alla fall inte göra det. För så länge jag drack så var jag inte kapabel till att ta ansvar. Det låter kanske enkelt. Men det var aldrig enkelt. Det var aldrig enkelt att vara tonåring och beroende av alkohol. Och det blev bara svårare och svårare. Och ju mer komplicerad situationen blev desto svårare blev det att sluta dricka. Det var fan den ondaste cirkeln jag har varit i. Och jag satte mig själv i den. Om och om igen. Men jag kunde inte sluta. Jag skrek och grät och bad om att kunna sluta.
Jag minns en dag när jag satt på bussen på väg hem från skolan. Jag satt längst bak i hörnet. Jag lyssnade på musik och tänkte ”det är en fin dag idag. Den har varit bra och så kan den få fortsätta”. Men jag visste att den inte skulle få göra det. För min kropp hade redan bestämt sig för något annat. Jag kunde inte bestämma över min egen kropp. Jag kunde inte bestämma mig för att jag inte skulle dricka. För jag visste att jag skulle göra det i vilket fall som helst. Det var som att jag inte kunde styra det. Det otroliga suget efter att få försvinna bort från det nyktra tillståndet var så stort att jag hade tappat kontrollen. Jag var maktlös.
Fler och fler tillfällen pekade på att jag var beroende av alkohol och att jag inte kunde hantera mig själv. Jag åkte in och ut på sjukhus, beroendemottagningar och psykiatrier. Och den 11 november 2010 så gjordes det en orosanmälan till socialtjänsten. Det var första gången i mitt liv som en anmälan gjordes till socialtjänsten som handlade om mig och inte mina föräldrar. Fokus var på mig och det var helt nödvändigt.
Jag kom till beroenderådgivningen samma dag som anmälan gjordes. Jag fick vitaminer och tillskott för att min kropp inte hade kunna ta upp näring när jag hade druckit så mycket alkohol under så lång tid. Jag inledde en lång och intensiv behandling på beroenderådgivningen där jag gick i samtal i över ett år. Jag åkte iväg på olika behandlingsveckor där jag fick prata om min uppväxt och konsekvenserna som hade blivit av den.
Jag lärde mig otroligt mycket. Om alkohol, missbruk, mina känslor, mina behov och nya strategier för att kunna hantera ångesten, rastlösheten och mig själv.
Jag lärde mig att börja hantera livet. Nykter.
Jag när jag varit nykter i ett halvår
Vill du boka en föreläsning om hur det kan vara att växa upp i en familj med missbruk, våld och psykisk sjukdom? Klicka här
Läs även texten Näst efter döden är det här min största frihet