Jag känner mig ibland extra tacksam över livet och hur det blev. Hur jag blev. Hur jag tillslut valde att bli. Texten nedan skrev jag när jag hade varit nykter i precis ett år (jag slutade dricka den 11 november 2010). Jag kom över texten för ett tag sedan och jag minns precis den tiden. Jag kämpade fortfarande. Men jag var övertygad. Jag skulle klara det.
Jag satt på kanten av sängen.
Jag skakade utan att känna.
Jag öppnade mina händer.
Försökte se min framtid.
Handens linjer var svårlästa.
Knappast synliga.
Såg livet rinna ut genom fingrarna.
Lät livet rinna ur mig.
Jag såg på.
Skakade på huvudet.
Och log.
För jag visste.
Näst efter döden var det här min största frihet.
Jag räknade med någon annan.
Jag räknade med alla.
Men inte mig själv.
Jag missbrukade ett förtroende.
För att komma åt det jag behövde.
Det som var förbjudet.
Men som jag tillät mig att ha.
Jag var
Något som jag inte är.
Något som vi inte förmår.
Någon som vi inte kan ta i.
Utan att få ett slag i magen.
Av förtvivlan och desperation.
Jag gick på intrycken.
Och trodde på känslorna.
Jag missuppfattade livet.
Världen. Och dig.
Den här morgonen.
Den nionde november tvåtusenelva.
Steg jag upp innan solen.
Vackra morgon.
Solen var överallt och färgade världen röd.
Som om himlen blödde.
Jag pratade med mamma.
Jag berättade om himlen.
Mamma sa att hon också kunde se.
Hon sa något vackert om min lillasyster.
Att det är min lillasyster som färgar himlen idag.
Jag log.
För jag kunde se himlen.
Jag kände något bra.
För jag vet att jag är en del av det vackra som jag ser.
Jag vägrar blunda.
Jag tänker sluta missuppfatta.
Jag tänker göra mig en sann uppfattning.
Jag uppfattar livet.
Världen och dig.
Och jag ler. För att jag kan. För att jag kan känna. För att jag äntligen kan se. Jag ler. För att jag kan välja att ta hand om mig. Och för att jag gör det allt oftare. För att jag är fri. Jag ler. För att jag ibland inte kan sluta.