Jag har en tanke… Jag vet att den är provocerande. Vi kanske bara skulle sluta tänka och bara göra. Sluta reflektera och känna massor, utan bara agera. På den första känslan. På en gång. Alltså typ nu.
Vi pratar om medmänsklighet, civilkurage och att tänka på människor som inte har det lika bra som vi. Vi tänker på det. Vi funderar säkert ibland på vad vi skulle kunna göra för att bidra till ett bättre samhälle. Vi tänker kanske ibland att vi gör tillräckligt eller att din enskilda handling inte spelar någon roll i det stora hela. Ibland kanske vi tänker på vad det skulle få för konsekvenser att lägga sig i? Men tänker vi lika ofta på vad det får för konsekvenser när vi inte lägger oss i?
För ärligt talat så vet vi ju, helt säkert, vad vi står för och vad vi aldrig kommer att kunna ställa oss bakom. De värderingar vi har är djupt rotade i oss och vi behöver knappast fundera på frågor som ”Är alla människor lika mycket värda?”, ”Tycker jag att alla människor borde ha samma förutsättningar i livet?”, ”Tycker jag att det är fel att kränka någon som tycker annorlunda än jag?”, ”Tycker jag att det är dåligt med krig?”, ”Skulle jag vilja att alla barn växte upp under trygga förhållanden?” osv.
Vi svarar snabbt ja på alla ovanstående frågor. Ändå går vi förbi den uppenbart alkoholpåverkade mannen i tunnelbanan som ”sover” utan att ens försäkra oss om att han andas. Ändå kollar vi bort och låtsas som vi inte ser när den hemlösa kvinnan ber oss om pengar till mat och önskar oss en fortsatt trevlig dag. Ändå frågar vi inte barnet som går utan jacka på vintern, varför och förklarar att vi bryr oss. Ändå fortsätter vi att ana oråd inför grannens barn för att du hör bråk och skrik från lägenheten ovanför. Vi kanske hoppas att någon annan också hör och till skillnad från dig, agerar?
Vad förmedlar vi till människan som det berör, samhället och människor runt omkring oss när vi inte agerar i dessa situationer? Om vi skulle se oss själv utifrån – som i en film – hade vi varit stolta över oss själva då? Vad händer om vi – utan att tänka – går fram till mannen som ”sover” och försäkrar oss om att han lever och frågar om vi kan hjälpa honom med något? Vad händer om vi tittar upp på kvinnan och önskar henne en trevlig dag tillbaka (och om vi kan ger henne en slant till mat)? Vad händer om vi väljer att inte bara se barnet utan faktiskt pratar till det och frågar frågor?
Testa! Jag gör det faktiskt ofta. Jag tänker sällan i sådana situationer. Jag reagerar i den starka känslan jag får när jag möter en situation som går emot mina värderingar. Jag kan inte låta bli.
Jag är på väg till en föreläsning i Mellansverige. Tre människor i medelåldern sitter längst fram och pratar högt om invandrare på ett främlingsfientligt sätt. Jag blir så arg så att jag skakar men samlar mig och går fram till dem och förklarar hur illa det låter. Jag förklarar för dem hur det egentligen ligger till och frågar dem vad de vill lära våra barn om människors lika värde. Det är bara vi på bussen så ingen har möjlighet att lägga sig i på varken min sida eller deras. Men det är dem tre mot mig, för de här människorna hade redan bestämt sig. De tyckte att jag var ung, dum, naiv och jag hade inte blivit sviken av samhället som de hade. Eller i alla fall två av dem, för den tredje (som var busschauffören) blev tyst och började skruva på sig. Han tyckte uppenbart att situationen var obekväm. Kanske sådde jag ett frö i honom? Kanske kommer han inte att uttrycka dessa åsikter i skolbussen mer? Jag hade i alla fall inte kunnat leva med mig själv om jag inte hade sagt vad jag tyckte och hur det ligger till.
Jag har gjort flera orosanmälningar till socialtjänsten utan att vara anonym och fått mycket skit från personer som innan var på min sida. Det ledde till att personer jag brydde mig om tog avstånd från mig för att straffa mig för anmälan. MEN barnet som jag var orolig för fick stöd och hjälp och kommer troligtvis att klara sig bättre i livet än om ingen hade stått upp. Det var det ända jag var intresserad av.
Att knacka en missbrukare på axeln, för att se så den mår okej och om jag kan göra något för den, gör jag ofta. Jag skulle inte kunna fortsätta hemåt utan att försäkra mig om att den lever.
Jag har en tanke… Jag vet att den är provocerande. Vi kanske bara skulle sluta tänka och bara göra. Sluta reflektera och känna massor, utan bara agera. På den första känslan. På en gång. Alltså typ nu.