Jag minns oron i magen när sommaren närmade sig. Jag minns hur andra alltid har målat upp bilden av sommaren som den bästa tiden på året men att jag stod långt bort ifrån bilden och försökte komma på vad de såg som jag inte kunde se.
Jag minns hur jag såg de tio långa veckorna framför mig och de kändes så svindlande långa.
Jag minns magontet på skolavslutningen när alla andra log. Även jag, för att dölja det stormande havet av ångest på insidan.
Jag minns slagen, skräcken, blicken, saliven som sprutade och blåmärkena som det aldrig pratades om.
Jag minns när jag hade fått ett stort fiskedrag i magen men pappa vägrade köra mig till sjukhuset för att han tyckte att ”jag fick skylla mig själv”.
Jag minns känslan av total ensamhet som inte bara var en känsla utan ett faktum. Ingen skola, inga fritidsaktiviteter, inga kompisars föräldrar. Alla var borta. Inga vuxna. Bara mamma och pappa.
Jag minns när jag föll ihop i hallen och tog tag om mammas ben när hon drog med sig den orangea dramaten ut genom dörren. Jag grät och bad henne på min bara knän att inte gå till systembolaget. Jag minns hur mamma sa ”du vet att jag måste”. Hon stängde dörren och lämnade mig gråtandes i hallen.
Jag minns första gången jag drack alkohol och hur mycket jag älskade det.
Jag minns hur jag i tonåren var full så ofta jag kunde. Jag öppnade en öl innan ledigheten ens hade börjat för att jag var beroende av alkohol redan innan sommaren.
Jag minns hur jag hävde i mig alkohol och spydde kaskader utanför Maria ungdom innan jag klev in för att blåsa ett promille som var på gränsen mellan liv och död.
Jag minns en av de få tillfällen då mamma satt vid min sida på akuten. Mammas ofokuserade blick, skarpa andedräkt men ändå varma hand på min. Jag minns att mamma tyckte det var jobbigt att höra av sig till försäkringsbolaget och förklara varför jag hade varit på akuten. Jag fick dåligt samvete.
Jag minns sommaren som den värsta tiden på året. Tio veckor ifrån det som var tryggt och beräkneligt. Skola, kompisar, fritidsaktiviteter och andra vuxna.
Jag minns sommaren och jag tänker på alla de barn som idag lever i liknande situationer. Lyssna på det direktsända inslaget på torsdag klockan 7.45 i P4 Stockholm. Då kommer jag bland annat prata om hur man som vuxen kan tänka och agera när man misstänker att barn far illa.
