Jag har gått igenom en gammal extern hårddisk med texter jag skrev när jag var tonåring och även dagböcker från när jag var ännu yngre. Det är med sorg men framförallt stolthet som jag läser texterna. Lilla, stora, värdefulla barn som fick gå igenom så mycket jobbigt. Vilken kamp. Vilken otrolig skyddsfaktor att kunna uttrycka känslor på det sättet. Vilken förmån att få tillgång till dessa texter som vuxen och inse att det är bara är minnen och att det för mig är över. Vilken frustration och sorg att veta att barn lever med samma känslor idag, och att det för dem inte är över.
Jag tänker att jag vill dela med mig av några texter för att jag själv inser vilken kompetens det är att påminnas om hur barn kan känna och erfara svåra upplevelser. Följande text skrev jag när jag var 15 år.
Hur kan något vara så klart och nära, men kännas så oklart och långt borta? Hur kan livet ändras så plötsligt att man inte ens kommer ihåg hur det såg ut innan? En total chock, och min verklighet blev plötsligt overklig. Jag försöker hålla tillbaka min sorg, men det gör så ont. Jag försöker förlåta, men det är inte tillräckligt för mig för att gå vidare. Men vad är egentligen tillräckligt? Finns det ett slut på alla känslor, på all ilska och all sorg? Allt som vill komma ut, men som stannar kvar inom mig. Men kanske att det en dag brister, och vem vet, då blir jag väl tusen gånger starkare?
Jag kommer ihåg när du sov i min famn, men ändå var du inte nära. Förlåt för att jag inte höll dig närmre.
Jag vaknar upp innan klockan har ringt. Jag känner doften av nybryggt kaffe. Jag älskar doften. Den gör mig trygg. Jag är trött och jag känner mig inte utvilad. Men jag vet att ligga kvar i sängen hela dagen inte får mig att känna mig bättre.
Jag ligger kvar i sängen en stund för att höra efter om du är hemma. Jag hör ljudet av en tändare som tänder en cigarett. Jag försöker höra om det är du eller någon annan. Jag hör det alldeles för bekanta ljudet av hur en öl öppnas, och då inser jag att det är du. Allt hopp om att du kokade kaffe, och var på väg till jobbet, försvann på en sekund.
Jag reser mig ur sängen och känner hur denna dag är förstörd innan den ens har börjat. Det ligger kläder, papper och böcker på hela rumsgolvet. Jag rotar omkring efter min morgonrock, och hör mig själv säga, med låg men bestämd röst, “jävla kärring”. Jag slänger på mig morgonrocken och smyger fram till dörren. Jag tvekar först att öppna den. Men vad spelar det för roll egentligen? Jag öppnar dörren och går in till köket där du sitter med en öl i ena handen och en cigarett i den andra. Du ser så liten och skör ut. Jag ser ingen glädje eller hopp i dina ögon. Du visar med hela kroppen hur du mår. Det är som hela din kropp skriker på att bli bortförd från det alla andra vill kalla livet.
- Varför är du inte på jobbet? Säger jag med en röst som är så liten att det hade låtit mer naturligt om det kom från dig. Det blir tyst en lång stund, och jag inser att jag inte kommer få något svar, i alla fall inget svar jag vill ha. Jag vänder mig om och är på väg till badrummet. Då hör jag din svaga röst. - Gumman, vänta… Du måste förstå att jag inte kan jobba när det är så här. Jag känner hur sorgen och ilskan växer inom mig. Två känslor jag har svårt att hålla isär. “Är så här?!” Kan inte någon förklara för mig hur det är? Hur är det att vara du? Hur är det att vakna varje morgon utan drömmar och mål? Hur är det att aldrig minnas hur du somnade eller hur du vaknade? Hur skulle det vara om du kunde fråga hur det är för mig? Jag vill inte öppna munnen och svara, för jag har inte längre svar som räcker till eller gör dig klokare. - Mm, jag förstår. Det blir mitt svar, och jag fortsätter in till badrummet. Jag ser mig själv i spegeln, och för en kort stund undrar jag om detta verkligen är jag. Är det verkligen så här mitt liv ser ut? Nej, det kan inte vara sant. Jag är fortfarande den jag alltid har varit, men utan dig.
En till dag är försvunnen. Vi väntade för länge. Jag undrar hur du känner. Vårat liv är inte till för verkligheten. Jag försöker förhandla med tiden, men lyckan var nog aldrig min. Förändringen som aldrig kom, och livet är som vanligt igen.
Det är fredag eftermiddag och jag är på väg hem från skolan. Det har varit en bra dag. Du drack kaffe och åt en macka i morse när jag gick hemifrån. Det är konstigt hur mina dagar påverkas på grund av vad du äter och dricker till frukost. Jag har presterat bra idag, och jag känner mig levande och lycklig. Solen skiner genom träden. Den är på väg ner. Men det dröjer nog några timmar innan det blir mörkt, så jag får njuta ett tag till av denna underbara dag. Jag känner hur jag nästan skuttar fram på asfalten som är full med grus. Längre bort ser jag en man med orange väst som borstar rent trottoaren. Det är på väg att bli vår. När våren är på väg får jag alltid vårkänslor som gör mig full av liv och längtan. Inte för att jag vet vad jag längtar efter, men det spelar ingen roll så länge jag får känna så här. Jag går in genom porten till vårat lägenhetshus och känner doften av nybakade vaniljbullar. Den lycka jag har känt hela dagen blir ännu starkare, och jag börjar sjunga på “en sockerbagare”. Jag stannar upp utanför dörren och lyssnar…
Från att vara så glad att jag skulle vilja slänga mig i armarna på dig, till att vilja slå igen dörren och sparka ner dig så att du aldrig mer kan såra mig. Jag går genom hallen in på mitt rum utan att någon har hört att jag har kommit hem. Med gråten i halsen slänger jag mig på sängen och gråter så tyst jag kan. Inte för att någon skulle höra. Den höga musiken ekar i mitt huvud. Rösterna från vardagsrummet är välbekanta. Musiken är den gamla vanliga. Jävla fyllemänniskor, jävla fyllemusik, jävla fylleliv!
Jag vill inte se hur detta liv upprepar sig varje helg, varje dag, varje morgon, varje kväll. Jag torkar bort tårarna i ansiktet. Jag sparkar bort allt bråte på golvet och stapplar fram till dörren. Jag slänger på mig jackan och skorna. Jag springer ner för trappan. Igenom alla hyreshus, bort från någonting som jag aldrig har kunna sätta fingret på vad det handlar om. Bort från en värld som jag inte kan hantera utan dig. Jag springer genom en skog, över en äng, till jag kommer fram till en stor sjö. Den är så vacker, den är så fridfull, den säger allt om hur jag vill vara. Den är så tyst. Men den finns där för mig. Den kommer aldrig göra något dumt så länge jag behandlar den med respekt. Jag sätter mig på ett berg precis vid sjön. Jag lyssnar om jag kan höra dig. Jag vill höra dig en sista gång. Jag önskar. Jag önskar att jag låg i din famn och att du vara nära mig. Men du är inte hos mig. Någonting har förstört dig. Jag vill höra dig säga; jag kommer alltid finnas där för dig, närhelst jag kan.
Utan att tänka hoppar jag från bergsklippan, ner i det svarta vattnet. Innan jag slår mot vattenytan hinner jag tänka... Är jag tusen gånger starkare nu?
Vill er verksamhet ha mer kunskap om hur det kan vara att växa upp i en familj med våld, missbruk och psykisk ohälsa? Läs mer om föreläsningen "Det som inte dödar ger konsekvenser" här.