Det är en av höstens allra vackraste dagar när jag kliver ut genom Friskis och Svettis anläggning på Kungsholmen i Stockholm. Jag känner mig stark, frisk och fri.
Jag tar upp mobilen ur min träningsväska. Min storebror har ringt. 4 gånger. Jag ringer upp. Han undrar vad jag gör och jag berättar om träningspasset och hur trött jag är. Han frågar vad jag ska göra senare idag. Jag skrattar åt hans fråga som känns förhörsaktigt. Men jag fattar. Jag fattar att något har hänt. Men jag fattar inte på en gång att det vi har väntat under hela vårt, inte så långa liv, har hänt. Han har dåliga nyheter säger han.
- De har hittat henne… Mamma är död nu.
Världen runt omkring mig stannar upp och allt känns på låtsas. Det känns som att min kropp för en stund slutar att existera. Jag sätter mig rakt upp och ner på Sankt Eriksbron. Svetten som fortfarande rinner blandas med tårar. Jag kan inte stå, jag kan inte gå och det känns som att jag ska sluta andas.
Jag har precis fyllt 25 år och min mamma har dött i sitt missbruk. Mamma mådde inte bra och det hade präglat hela mitt liv. Mamma hade alltid varit i fokus. Mamma hade alltid varit kaos. Men nu var hon borta. Det kändes som att ALLT försvann.
De två veckor som följer efter mammas död innehöll bara sorg, gråt, samtal, tystnad och minnen tillsammans med de som står mig närmast. Jag har alltid trott att jag inte skulle kunna hantera en så stor sorg som mammas död. Jag trodde att sorgen skulle ta över så mycket att jag inte skulle kunna fortsätta leva.
Men Jag tror att min sorgeprocess såg ut precis som för de flesta. Livet började långsamt komma tillbaka och hinnan av mörker började avlägsna. Sakta började himlen ovanför mig ljusna. Mörkret skingrades. Mamma var död. Men jag levde.
Mamma hittades död på kvällen lördagen den 17 september 2016 i centrala Stockholm. När mamma hittades så hade hon bott ungefär två månader på behandlingshemmet. Hon hade varit nykter på detta behandlingshem i nästan åtta veckor innan sin död. Det var stort. De sista åtta veckorna i mammas liv fick jag uppleva henne nykter. Det var fint.
Men mammas död var inte vacker. Den var ful och ovärdig. Polisen kopplades in och man startade en kort mordutredning för att sedan konstatera att det inte gick att fastställa exakt hur hennes död hade gått till. De två sista samtalen mamma hade ringt var till Sankt Görans psykiatri. Så jag har själv dragit mina slutsatser kring mammas död. Inte för att jag har behövt det för att kunna gå vidare. För mig räcker det med att mamma är död. Det spelar ingen roll för mig hur. Det som spelar roll är att hon inte finns mer och att hennes liv innan döden inte var bra.
Jag sörjer mammas liv, inte hennes död.
Comments