Det är tre år sedan som mamma gick bort i sin sjukdom – alkoholism. Jag kommer att publicera en serie i fem delar för att berätta om mammas sista tid i livet och om hur hennes död påverkade mig. Detta är andra delen.
Mamma blev vräkt från sin bostad. Hon flyttade, hyrde i andra hand och blev vräkt igen. Hon bodde en vecka på en camping och sen ett par veckor på en vind som hon lyckades hyra. Till slut hittade hon en mer långvarig lösning i form av ett andrahandskontrakt på en lägenhet i Uppsala. Hon kunde hyra lägenheten i minst ett år. Hyresvärden kände till att hennes ända inkomst kom från försörjningsstöd från socialtjänsten. Han visste egentligen inget annat om mamma. Men hon kunde flytta in direkt och hon fick lägenheten.
Det dröjde inte många veckor förrän hyran blev sen för att sedan utebli. Hyresvärden fick inte tag på mamma och började höra av sig till mig och mina syskon. Jag hade fullt upp med mig själv och mitt eget så jag undvek att svara. Men när jag vid ett tillfälle svarade så förklarade hyresvärden att han ville att jag skulle åka hem till henne, packa alla hennes saker och ta med henne därifrån. Han ville dessutom att jag skulle betala de hyror som mamma inte hade betalat.
Hur jag än vred och vände på situationen så kunde jag inte se hur någon kunde tycka att jag skulle ta ansvar för någonting i den här situationen. Jag hade ju ingenting med den att göra. Jag gav hyresvärden förslag på hur kan kunde gå tillväga och hänvisade till kontraktet som de hade skrivit och även lagar kring andrahandsuthyrning. Situationen var helt knäpp.
Till slut höjer mig dåvarande pojkvän rösten i bakgrunden:
”Det är inte hennes ansvar! Om du hyr ut din bostad så är det du som får ta hand om vräkning och uppsägning. Hon har ju för fan tagit ansvar för sin mamma hela sitt liv. Kan någon annan vuxen någon gång ta något ansvar och låta Jessika slippa?!”
Hyresvärden arbetade som psykolog och var specialist på beroendebroblematik. Men i den här situationen var det som att han var immun mot all kunskap han hade om missbruk.
Jag fick återigen uppleva en vuxen människa som stod maktlös inför min mammas missbruk och ville att jag skulle rädda personen från mamma. Men ingen ville rädda mig.
Tillslut är det bara ett dygn kvar till att mamma måste lämna lägenheten. Vi hyr släp, packar, bär och kör grejer. Men vad ska vi göra med mamma? Det finns egentligen bara två alternativ. I alla fall i mitt huvud. Behandlingshem eller gatan. Och det var de två alternativen som presenterades för mamma.
Hon hade fått ultimatum förut. Jag var säker på att vi skulle förlora mamma den här gången. Men mamma gick med på behandlingshem och socialtjänsten var snabba. Jättesnabba. De tog situationen på allvar. Det var första gången någonsin som jag pratade med någon som verkade förstå hur allvarligt det var. Mamma blev erbjuden en plats på ett behandlingshem avsatt för kvinnor med missbruksproblem.
Hon skulle få flytta dit efter helgen. Det var en spänd helg. Mamma bodde hos oss. När som helst kunde mamma besluta sig för att inte åka och istället dra försvinna iväg. Men hon stannade.
Mamma drack inte den här helgen. På måndagen fick hon skjuts till behandlingshemmet i Linköping. Det blev mammas hem den sista tiden i hennes liv. Ett hem med värme, kärlek och nykterhet som jag hade önskat mamma hela hennes liv.
Tack för att hon fick uppleva det.
