Jag har gått igenom en gammal extern hårddisk med texter jag skrev när jag var tonåring och även dagböcker från när jag var ännu yngre. Jag tänker att jag vill dela med mig av några texter för att jag själv inser vilken kompetens det är att påminnas om hur barn kan känna och erfara svåra upplevelser. ”I väntrummet på soc” skrev jag när jag var 16.
I väntrummet på soc är vi jämlika. Människor, varken är mer eller mindre. Någon tittar otåligt på klockan. En annan (troligtvis en yngre själ) rotar i fickan efter mobiltelefonen. Men av samma anledning. Titta på klockan. Tiden är viktig, det vet man. För även om vi sitter och väntar på något så har vi ett viktigt liv utanför väntrummet på socialkontoret. I väntrummet finns inga titlar. Ingen är utpekad. Det finns en vemodighet över rummet. Kanske en sorg. Kanske en spänning. En hopplöshet eller kanske hjälplöshet. För vi vet att det inte är vi som bestämmer. Om vi har tur kan vi påverka. Men vi får inte ta ett beslut.
I väntrummet. Ingen ser speciellt ledsen ut, men inte heller glad. Innan man har kommit ifrån väntrummet och in i mötesrummet så vet man inte om man kan vara glad eller ledsen. Det är inte upp till oss. Ett beslut om vad vi kan känna ska fattas innanför dörrarna från väntrummet. Därav spänningen.
Det finns dom, och det finns vi. Dom hör inte till oss. Dom som kommer precis innan mötet börjar och har ett nyfött barn i en bärsele. Dom är stressade, men glada. Dom ska skriva under ett faderskapsintyg och ser inte socialkontoret som en tyngd eller farhåga. Dom är lyckliga, och för dom är besöket på socialkontoret en början på något vackert och viktigt. Dom ser inte oss. Dom är inte ens i ett väntrum på socialkontoret. För dom heter det ”kommunhuset”. Inte soc.
I väntrummet är det tyst, men i huvudena runtom mig snurrar det. Ingen är utpekad. Alla är utpekade. Alla är där av olika och lika skäl. Vi väntar på något. Ett beslut, en början på något, ett avslut, något bra. Eller något dåligt. Om vi har tur får vi påverka utfallet. Men vi är inte där för att vi har haft tur.
