Hur länge ska man ta hand om? Hur länge ska man finnas där? Hur länge ska ansvaret vara ditt? Hur länge kan man leva med sig själv om man släpper taget? Och om det händer något, vems fel är det?
För ett tag sedan fikade jag med en ungdom som jag har haft kontakt med i några år. Jag har följt hens mot- och medgångar de senaste åren. Hen har nu fått möjlighet att eventuellt flytta till en egen lägenhet på grund av att hens föräldrars mående påverkar hens mående och hens skolgång negativt. Och nu kommer de där gnagande frågorna och det dåliga samvetet, att lämna sina föräldrar som mår dåligt, och småsyskonen…
Jag tror att det där är frågor som har malt i oss alla. Alla som har en förälder som på något sätt är sjuk.
Det är så jävla lätt att säga ”Det är inte ditt ansvar”. Och nej, det är det ju inte. Barn har inte ansvar över sina föräldrar. Det vet vi ju. Alla vet det. Men om föräldern inte klarar av att ta hand om sig själv, eller kanske ännu värre, om ens syskon far illa av det. Vem ska egentligen ta ansvaret? Eller, vem ska känna ansvaret?
Vi pratade bland annat om att det ena inte behöver utesluta det andra. Att välja sig själv behöver inte betyda att man väljer bort någon annan helt. Eller så behöver man välja bort någon som tar för stor del av ens liv, ett tag eller för alltid. Man kanske behöver välja bort personen i vissa delar av livet. För att kunna fortsätta släppa in sig själv i sitt liv. Eller för att personen bara bidrar med positiva saker i vissa delar av ditt liv.
Någon gång måste man välja sig själv. Om man inte gör det så tror jag att det blir svårt att välja andra relationer också. Att satsa 100% på sin kärleksrelation eller vänskapsrelation tror jag blir svårt om man lägger mest energi och tanke åt en förälder som är sjuk och kanske aldrig kommer bli frisk.
Min mamma var alkoholist. Året innan mamma dog så var hon väldigt dålig i sin sjukdom. Vår relation blev sämre och min relation till mina vänner och andra blev bättre och starkare. Kanske på grund av det?
Det handlar inte om att mamma slutade betyda något för mig. Inte alls. Men andra relationer i livet blev viktigare. Det var sorgligt när jag sa de orden för första gången. Men det var också en otrolig lättnad. Mamma var den trasigaste människan, och den mest komplicerade relationen, som jag har haft i mitt liv. Att den relationen inte var mest betydelsefull för mig längre är lika med frihet. Relationer som är mindre komplicerade och människor som är mindre röriga började betyda mer för mig. Det är jag tacksam för!
Få information om de föreläsningar och workshops jag erbjuder via länkarna nedan.