En julhälsning från mig

Nu är den här igen. Julen. Ända sedan i början av oktober börjar stämningen att sättas.


I affärerna, på stan med julskyltningar och belysning. Pepparkakor börjar säljas, julreklam dyker upp på tv och årets julklapp koras. Röda klänningar och slipsar och bländande leenden från modellerna. Lycka, gemenskap, ljus, mat, presenter, förväntningar, hopp, skratt, upprymdhet, kramar, släkt och familj. Presenter, Kalle Anka, samhörighet, traditioner, önskningar, magi och glädje. Det är så vi vill att julen ska vara. Men det är sällan så. Eller aldrig. Stämningen och förväntningarna höjs för varje dag som går. Nedräkningen har börjat. En nedräkning som en tickande jävla bomb. För tro mig, på julafton smäller det. Bomben av besvikelse, sorg, ilska, svek, oro och ångest.


Ingenting gör så ont som när drömmar krossas. Drömmen om att högtider ska bli fina minnen. Hoppet och tron om att det kommer bli bra det här året. BOOM! Sen är det över och livet kan återgå till det vanliga.


Det är den 23:e december 2012. Jag gråter i panik. Panik för att julen är så nära, mamma är full och jag önskar in i det sista att hon ska skärpa till sig. Mamma sluddrar. Hon säger att det är mitt fel. För att jag inte har hjälpt till. För att jag är så självisk och bara tänker på mig själv. Jag blir ledsen för att jag vet att mamma inte menar det. Jag vet att hon älskar mig och är stolt över allt jag gör. Ledsen för att alkoholen förändrar min mamma och för att jag dagen före julafton inte kan nå henne. Vad fan håller jag på med? Jag är ju vuxen nu. Jag kan ju välja att inte vara här. Jag ska aldrig mer utsätta mig för det här. Det lovade jag mig själv den tjugotredje december tvåtusentolv. Nästa år tar jag julen i mina egna händer och väljer. Jag är vuxen nu. Under hela julafton går jag som på nålar. Letar efter gömd öl i tvättkorgen, linneskåpen, byrålådan och under diskbänken. Har mammas röst förändrats efter att hon var på toa? Har jag kollat alla gömmor på toan? Tar hon tabletter? Luktar hon alkohol? Mamma sover mest. Hon mår illa. Hon är bakfull och deppig. Hon ler knappt. Jag ler. För att in i det sista försöka dölja det ledsna. Alla spelar med. Fan Jessika. Du är vuxen nu. Välj bort det som gör ont i magen. Välj bort det som ger dig ångest. På juldagen åker vi till stan för att gå på mellandagsrean och plötsligt försvinner mamma. Jag tittar åt ett annat håll och hon är bara borta. Jag förstår att hon har dragit iväg för att få tag på alkohol. Jag försöker ringa. Inget svar. Jag ringer igen. Hon är full. En lättnad sköljer över mig. Oron i magen är borta. Spänningen har släppt från huvudet. Tankarna slutar tänka. Jag gråter en skvätt. Gråter av någon form av lycka. Eller snarare lugn. Jag behöver inte längre vara orolig. Det är äntligen över. Julen.


Tack. Det jag har väntat på har inträffat. Mamma är full igen och jag kan åka hem och lämna julen bakom mig. Och hoppas att nästa jul blir bättre...



Det är året 2020 och ALLT är annorlunda. Precis allt faktiskt. Mamma finns inte längre och det är en sorg varje högtid. Samtidigt som det är en stor lättnad varje högtid. Det är svårt det där. Hur man kan önska av hela sitt hjärta att någon ska finnas hos en men i samma känsla veta att livet är bättre utan. Julen utan mamma är lugnare. Den insikten gör ont samtidigt som det är en sanning som ger lugn i hela kroppen varje gång jag inser det.


I år finns det för första gången någonsin en liten nyfödd bebis i familjen (och mamma hade i år blivit farmor för första gången). En bebis som jag inte kan krama eller pussa. I år ska jag fira julen med mina syskon en stund utomhus på en promenad med varm choklad. I år blir det ingen julmat utan med största sannolikhet äter jag det jag är sugen på just den dagen.


I år är ingenting som det brukar vara och jag har aldrig känt mig så tacksam. Ingenting av det hemska som händer i världen har hänt mig personligen. Jag har kvar mina jobb, alla mina nära är friska, en person som jag bryr mig mycket om som är i riskgrupp har i år överlevt Coron och jag är starkare än någonsin fysiskt och psykiskt. Jag tänker på allt det varje dag och jag inser vilken tur jag har haft det här året.


I år kan vi påminna oss om att allt inte alltid behöver vara som det alltid har varit. Och det finns en känsla av befrielse i det. I alla fall för oss som inte vill att jobbiga jular ska upprepa sig. För oss som vet att det bästa finns framför oss för att åren som har varit inte kommer igen.


Låt det här inlägget bli en påminnelse om att julen inte alltid behöver vara den värsta tiden på året. Det kommer inte alltid att vara det. Det vet jag. Det går att välja och det går att skapa sig sina egna traditioner. Det går att fira högtider på precis det sättet som du har drömt om att göra. Men jag vill också vara ärlig. Högtider är alltid en påminnelse om att man har eller har haft föräldrar som är sjuka. Vi har rätt att både älska och hata våra föräldrar. Det är en sorg. Högtider river upp minnen och känslor. Det är inte bara så för mig. Det är många vuxna och barn som känner igen sig och vet hur det känns.


Låt oss ta tillbaka julen! I år, eller när vi är redo. Låt julen bli en tid då vi berättar för de vi älskar att vi gör det. Låt julen bli en tid när vi tar hand om oss själva för att sedan kunna ge lite extra till de som behöver oss. Låt julen bli en påminnelse om vad som händer när vi hjälper andra människor, fast vi inte måste.


Jag vill också uppmana alla vuxna som läser det här att låta bli alkoholen under julen! Ta ställning för dina egna barn och för andras.



27 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla