I måndags hade jag en föreläsning för volontärerna på Tjejzonen. En stödorganisation för tjejer. Jag älskar deras verksamhet och har stor respekt för de som engagerar sig ideellt för att stötta andra.
Jag fick många intressanta frågor efter föreläsningen. En fråga jag fick var följande:
”Har du varit, eller är du, arg på din mamma?”
Svaret är att jag faktiskt inte har varit så arg på mamma. Eller, jag har snarare känt att jag inte har kunnat vara arg på mamma även om jag innerst inne har varit det. Jag har inte kunnat tillåta mig själv uttrycka ilska mot henne. Ofta vände jag ilskan inåt och straffade istället mig själv på olika sätt. Ilskan var trots allt tvungen att komma ut någonstans.
Varför kunde jag inte vara arg på mamma?
För att det är svårt att vara arg på någon som är så otroligt skör som mamma var. Jag förmådde mig inte att skrika på mamma. Jag kunde inte svära eller ens höja rösten åt mamma. För hon var redan så skör och jag ville inte få henne att må ännu sämre.
När jag var liten så kunde jag inte förstå mina kompisar när de blev arga på sina föräldrar. Jag fick alltid jätteont i magen när mina kompisar skrek eller svor till sina föräldrar. Jag väntade på att föräldern skulle bryta ihop, börja gråta och inte alls kunna hantera det. Men det hände inte. Föräldern tog emot och stod kvar. Jag hade aldrig kunnat skrika så på min mamma. Det hade krossat henne.
Det är först nu när mamma är död som jag ibland kan tillåta mig själv att känna ilska över det som hon har utsatt mig och de jag älskar för. Eftersom jag inte kan säga det till mamma så skriver jag mycket. Jag skriver brev till mamma och förklarar hur jag känner. Och jag försöker att inte ta på mig någon skuld för det.
