Mamma har inte svarat i telefonen på flera veckor. Utan att tänka på om jag har något planerat resten av dagen så sätter jag mig i bilen och kör. Jag kör 6 mil hem till mamma. Mamma har bara bott i den här lägenheten i 5 veckor efter en av många vräkningar det senaste året.
Jag ringer på dörrklockan. Jag knackar. Jag ser mig omkring i trappuppgången. Jag öppnar brevinkastet och ropar med en viskande röst.
- Mamma! Mamma! Är du där?
Jag ser mammas långsamma skugga röra sig på dörrmattan.
- Jag vet att du är hemma. Öppna. Jag är ändå här nu. Du behöver inte gömma dig mer.
Mamma har sitt urtvättade ljusgråa nattlinne med siffrorna 56 på och sina röda sockor med hål i. Hon är blek men röd om näsa och kinder. Hon gråter. Ögonen och munnen ser sneda ut. Mamma hänger sig över mig och gråter så att gråten är det ända jag hör. Jag kramar om. Jag försöker krama så hårt jag kan utan att göra illa henne. Jag är så jävla ledsen. Men jag vill alltid stå där. Jag vil aldrig sluta krama och trösta henne. I flera minuter står vi på samma plats i samma position. Jag vill inte flytta på mig för att jag är rädd att kramen ska ta slut. Gråten avtar något och mamma berättar att hon har varit hos läkaren. Hon har cancer och det är illa.
Jag är inte säker på om hon talar sanning. Men just där och då så tror jag att det är så mycket lättare för mamma att sörja en fysisk sjukdom som cancer än att behöva förklara hur jävla dåligt hon mår på grund av psykisk sjukdom. Jag hulkgråter för att mamma har cancer och hon tror att hon kommer dö av den. Och jag tror det också. Jag vet att hon kommer dö. Och för mig spelar det ingen roll vad sjukdomen heter.
För mamma var det här ytterligare ett sätt att försöka förklara hur jävla ont hon hade. Mamma hade aldrig haft cancer tidigare. Men hon visste hur ont det gjorde och hur drabbade alla anhöriga blev.
Där och då kunde vi sörja mammas dödliga sjukdom. Och för oss båda var det lättare att förstå cancer. Det var lättare att förstå hur cancern skulle äta upp henne. Egentligen på precis samma sätt som hennes psykiska sjukdom åt upp henne. Inifrån och ut.
Jag vet fortfarande inte om mamma hade cancer eller någon annan fysisk sjukdom. Men jag vet att mamma dog tre månader senare. Inte av cancer.
