Idag har vi haft lillasysters första kompiskalas! Hon blir 9 år. Det blev såklart en galasuccé! Så mycket skratt, socker, högljudda barn, lek, spring, presenter, lycka och skojigheter.
Mitt i allt det här firandet så har jag bara velat sätta mig ner och hålla om, gråta och skrika. Synliggöra den otroliga sorgen över att du inte är här hos oss idag, mamma. Skrika ut all sorg över att du aldrig kommer att få uppleva alla de här fantastiska stunderna med oss. Över att du inte får se lyckan i lillasysters ögon när hon får frukost på sängen, hennes stolta min när hennes kompisar ringer på dörren och hon vet att de är där för att fira henne, tokigheterna och skratten som vi vuxna syskon delar med lillasyster. Hur vi tillsammans rodde det här kalaset i land för systers skull. För att vi skulle göra allt för henne. Du skulle älska oss för det. Du skulle känna den där stoltheten som bara du kände när dina barn gjorde fina saker.
Vet du mamma? När jag ser allt det här så vet jag att det kommer gå bra. Jag ser så otroligt mycket kärlek i oss. Jag ser en familj som trots så mycket dåligt tar hand om varandra, kramas, skrattar, ställer upp, skämtar, samtalar, reagerar och agerar.
Du har gjort oss bra, mamma. Du har valt en fantastisk pappa till vår lillasyster. Han gör allt för henne, de är ett team. Det finns ingenting som vi inte kommer att klara av.
Tack för att du inte lämnade mig ensam kvar. Tack för att du lämnade allt det här, alla de här, efter dig! De som varje dag gör att du fortsätter leva vidare.
Du var närvarande idag, mamma. Ibland var du så nära.
Skrivet i mars 2017