Jag kliver av min walker efter ett extremt tufft IndoorWalking-pass. Benen skakar. Jag utmanar mig själv i att stanna kvar på stretchen och nedvarvningen för att någon annan har sagt till mig att det är bra. Även om jag inte alltid känner det så vet jag att det är bra att varva ner ibland. Jag har svårt att ta det lugnt och inte göra någonting. Jag är en rastlös tjej med mycket tankar och känslor. Men under träningen har jag märkt en sak, de är bara positiva och starka.
Det är en av höstens allra vackraste dagar när jag kliver ut genom anläggningen på Kungsholmen. Jag känner mig stark, frisk och fri. Jag tar upp mobilen ur min träningsväska. Min storebror har ringt. 4 gånger. Jag ringer upp. Han undrar vad jag gör och jag berättar om passet och hur trött jag är. Han frågar vad jag ska göra senare idag. Jag skrattar åt hans fråga som känns förhörsaktigt. Men jag fattar. Jag fattar att något har hänt. Men jag fattar inte på en gång att det vi har väntat under hela vårt, inte så långa liv, har hänt. Han har dåliga nyheter säger han.
- De har hittat henne nu… Mamma är död nu.
Världen runt omkring mig stannar upp och allt känns på låtsas. Jag sätter mig rakt upp och ner på Sankt Eriksbron. Svetten som fortfarande rinner blandas med tårar. Jag kan inte stå, jag kan inte gå och det känns som att jag ska sluta andas.
Jag har precis fyllt 25 år och min mamma har dött i sitt missbruk. Mamma mådde inte bra och det hade präglat hela mitt liv. Mamma hade alltid varit i fokus. Mamma hade alltid varit kaos. Men nu var hon borta. Det kändes som att ALLT försvann.
De två veckor som följer efter mammas död innehöll bara sorg, gråt, samtal, tystnad och minnen tillsammans med de som står mig närmast. Jag har alltid trott att jag inte skulle kunna hantera en så stor sorg som mammas död. Jag trodde att sorgen skulle ta över så mycket att jag inte skulle kunna fortsätta leva.
Det tog drygt två veckor efter mammas död innan jag gick tillbaka till Friskis. Det var inte svårt eller jobbigt att ta mig dit. Jag har aldrig någonsin förknippat min träning på Friskis med någon press. Jag känner mig alltid glad och frisk när jag tränar. Jag känner alltid att jag duger på Friskis. Däremot kändes det nervöst att gå på ett IW-pass eftersom att jag trodde mig förknippa det så starkt med känslan efter mitt senaste pass. Men jag var taktiskt den här dagen, jag valde ett pass med en instruktör som ger mig massor med energi och har grym musik. Det var tufft i början, men jag bestämde mig för att sänka kraven. Instruktören säger alltid ”Hur är din dagsform? Känn efter och träna därefter och utmana dig om du vill”. Jag kände efter och tänkte att jag idag skulle njuta av musiken och av människorna runt omkring mig. Jag skulle inte pressa mig till något utan vara stolt över att jag idag tog mig hit. Passet blev en otroligt positiv upplevelse och finalen med Proud Mary av Tina Turner utmanade min puls utan att jag kände mig pressad. I ett sådant härligt sammanhang höjs pulsen rejält, vare sig man vill eller inte.
Jag är så otroligt tacksam för den goda psykiska och fysiska hälsa som Friskis och Svettis har bidragit med ända sedan jag började träna som tonåring. Speciellt under de allra svåraste stunderna i livet.
Jag var också aktivt i ett missbruk som tonåring och vägen till ett nyktert liv var tufft. Jag är en människa som är extra känslig för att fastna i beroende. Träningen hade kunnat vara en risk för mig. Men när jag hittade till Friskis så fastnade jag för det lekfulla, glädjen, musiken och mångfalden bland medlemmarna. Friskis står för saker jag tycker är viktiga och de delar mina värderingar. Träningen blev aldrig destruktiv. Träningen blev motsatsen till så mycket dåliga grejer som jag hade varit med om och ägnat mig åt tidigare. Där på Friskis upptäckte jag min kropp, som jag på vägen fattade, gick hand i hand med hela mitt mående. Jag ville ta hand om den kroppen och hela den tjejen som jag upptäckte genom träningen.
Jag är en rastlös tjej med mycket tankar och känslor. Men under träningen har jag märkt en sak, de är bara positiva och starka. Det tog drygt två veckor efter mammas död innan jag gick tillbaka till Friskis. Där och då, till Proud Mary, började min resa mot ett liv där jag – för första gången någonsin - skulle få vara den viktigaste i mitt liv.
Vill du läsa texter med liknande teman? Klicka på rubrikerna.
Comentarios