Jullov, sportlov, påsklov, sommarlov, höstlov. Dessa sammanhängande ledigheter var de absolut värsta tiderna för mig som barn till en förälder som utsatte mig för våld.
Jag är tio år gammal.
Pappa släpade mig i en arm uppför trappen och slängde in mig i väggen. Han sparkade mig i ryggen och skrek ”Du kommer inte ut från ditt rum förrän du har skärpt till dig!”. Saliven sprutar ur hans mun och den svarta blicken gör mig skärpt och extra uppmärksam på eventuella förändringar i hans beteende. Den enda känslan jag kände i mellan de fysiska smärtorna när jag låg där på golvet var ett lugn. Skönt. Nu är jag på rummet. Nu kommer jag inte ut förrän jag ska till skolan. Nej, fan! Det är påsklov och flera dagar kvar till skolan börjar igen. Jag undrar när pappa ska släppa ut mig och på vilket humör han är på då.
Jag längtar till skolan. Att vara ledig för mig är att vara i skolan. Det är i skolan som jag samlar kraft.
Jag kan aldrig andas normalt hemma. Jag tänker ofta att jag ska måste gå till sjukhuset. Jag tänker att jag kanske måste operera bort det som gör ont i min mage.
Som barn kändes det som att våldet alltid pågick på samma sätt. Men nu i vuxen ålder så har jag förstått att våldet ökade under de perioderna då både jag och mina föräldrar var lediga. När jag gick i skolan så visste jag att våldet iallafall skulle upphöra de tider jag var i skolan och på mina fritidsaktiviteter. Jag hade stunder att se fram emot då jag kunde vara säker på att jag inte skulle bli slagen. Men under ledigheter så visste jag aldrig när det skulle sluta pågå. Det var som att ständigt bli slagen för att jag aldrig kunde se när det skulle hända och när jag kunde få ett andrum utanför hemmet.
Jag tänker på alla de barn som just nu behöver vara hemma med föräldrar som i mycket större utsträckning är hemma.
Jag har följt presskonferenserna med stor oro för att jag varje dag har varit livrädd för att förskolor och skolor ska stängas ner utan att man har en ordentlig plan för de barn som lever i utsatthet på olika sätt. Jag är stolt över att Sverige inte har följt efter många andra länder och stängt ner skolor. Det verkar som att det inte är kommer vara ett alternativ i Sverige. Det gör att jag kan andas lite lättare.
Att skolor och förskolor skulle stängas ner har jag varit emot från dag ett. Jag är övertygad om att en nedstängning av en så stor skyddsfaktor som skolan skulle få alldeles för stora konsekvenser för de 500.000 som i Sverige lever med föräldrar som har ett missbruk eller är psykiskt sjuka.
Behöver er verksamhet mer kunskap om hur det kan vara att växa upp i en familj med missbruk, psykisk sjukdom och våld? Vill ni veta hur ni kan upptäcka, förstå signaler och stötta barn? Boka en inspirerande föreläsning skräddarsydd för just er verksamhet. Alla föreläsningar går även att få som webinarium, digitalt.
Comments