Kan FN:s kvinnokonvention skydda kvinnor från våld?

När jag läste kursen "Kvinnor och mänskliga rättigheter" tidigare i våras undersökte jag de utmaningar och möjligheter som finns för FN:s kvinnokonvention att skydda kvinnor från våld. Resultatet blev ett PM där jag redogör för, diskuterar och reflekterar över detta.


FN:s arbete med våld mot kvinnor

För att förstå våld mot kvinnor i relation till FN:s kvinnokonvention behöver vi först se vad konventionen, FN och FN:s kvinnokommitté säger om våld mot kvinnor och hur deras arbete med problematiken ser ut. Konventionens syfte är att eliminera alla former av diskriminering av kvinnor och på så sätt garantera att män och kvinnor har samma fri- och rättigheter (CEDAW, 1979).


FN:s kvinnokommitté är det organ inom FN som övervakar efterlevnaden av

kvinnokonventionen i de stater som har undertecknat den (Merry, Sally Engle 2006, 72). Var fjärde år rapporterar konventionsstaterna om sitt arbete och kommittén frågar ut respektive stat. Konventionen innehåller 30 artiklar och de 16 första benämns som huvudartiklar som finns till för att understryka och säkerställa avskaffandet av diskriminering av kvinnor. De övriga artiklarna beskriver hur stater kan ansluta sig till konventionen och hur kvinnokommittén arbetar för att bevaka efterlevnaden av konventionen i konventionsstaterna samt hur kommittén kan lösa eventuella diskussioner om hur tolkningen och tillämpningen av konventionen ska ske (CEDAW, 1979).


Kvinnokonventionen har beskrivits som en internationell rättighetsförklaring för kvinnor. Trots detta finns det ingen artikel i konventionen som direkt och tydligt berör våld mot kvinnor även om många artiklar indirekt fördömer våld mot kvinnor (Merry, Sally Engle 2006, 73-76). Däremot har kommittén tagit fram flera så kallade ”allmänna

rekommendationer” utifrån konventionen för att lättare förstå och tolka artiklarna samt visa staternas skyldigheter när de inte tydligt nämns i konventionen. Den allmänna

rekommendationen 12 och 19 berör våld mot kvinnor. Dessa rekommendationer är dock inte juridiskt bindande på samma sätt som konventionen (Merry, Sally Engle 2006, 75-77). Rekommendation 12, som kommittén antog 1989, uppmanar bland annat till att föra statistik om könsrelaterat våld.


Rekommendation 19 från 1992 utvecklar frågan ytterligare och definierar könsbaserat våld som en form av diskriminering ”som allvarligt hämmar kvinnors förmåga att åtnjuta rättigheter och friheter…”. Begreppet ”våld mot kvinnor” betonar att detta våld är könsbaserat. I den uppdaterade rekommendationen 35 från 2017, som gäller våld mot kvinnor, används uttrycket ”könsbaserat våld mot kvinnor” för att tydliggöra de könsrelaterade orsakerna och effekterna av våldet. Uttrycket stärker ytterligare förståelsen av våldet som ett socialt, snarare än individuellt, problem som kräver omfattande åtgärder (General recommendation 35, 2017). Könsbaserat våld definieras som "våld som är riktad mot en kvinna för att hon är kvinna eller som påverkar kvinnor oproportionerligt. Det inkluderar handlingar som orsakar fysiska, psykiska eller sexuella skador eller lidanden, hot om sådana handlingar, tvång och andra berövanden av frihet". Rekommendationen specificerar alla de rättigheter och friheter som könsbaserat våld kränker, till exempel rätten till jämlikhet i familjen och rätten till lika skydd enligt lagen. Vidare blev denna rekommendation grunden för deklarationen om våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling tog fram 1993. En före detta medlem i kvinnokommittén anser att denna förklaring är en av de mest betydelsefulla insatser som finns för att bekämpa våld mot kvinnor. Deklarationen uppmanar bland annat stater att fördöma våld mot kvinnor och att inte hänvisa till sed, tradition eller ta hänsyn till religion för att rättfärdiga våld mot kvinnor. Deklarationen är inte bindande för konventionsstaterna men den har en betydande internationell legitimitet. Våld mot kvinnor diskuteras nu flitigt i landsrapporterna och under utfrågningarna tack vare deklarationen (Merry, Sally Engle 2006, 75-77).


Utmaningar och möjligheter

En utmaning vad gäller kvinnokonventionens möjligheter att skydda kvinnor mot våld är att våldet mot kvinnor ofta begås av privata medborgare och inte av staten. Därför kan det vara svårt att definiera våld mot kvinnor som ett brott mot de mänskliga rättigheterna (Merry, Sally Engle 2006, 123). Staters ansvar är dock att tillämpa konventionen i staten och det är tydligt i tidigare redogörelser att FN:s kvinnokommitté jobbar med att ta fram tydliga dokument och instrument för att vägleda staterna i sin tillämpning av konventionen i sin helhet och deklarationen som specifikt berör våld mot kvinnor. När konventionsstater utfrågas var fjärde år ställer kommittéledamöter ofta frågor om omfattningen av våld i staten och även de strategier en stat har vidtagit för att minska det. Vidare uppmuntrar kommittén rapporterande stater att erkänna de nära relationer mellan diskriminering mot kvinnor och könsbaserat våld, och se det som kränkningar av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter, och utifrån det vidta åtgärder för att eliminera våld mot kvinnor (Merry, Sally Engle 2006, 76).


En annan utmaning är att kvinnokommittén har begränsad makt att tvinga eller straffa stater som inte följer den. Men trots att kvinnokonventionen saknar makten att straffa så bidrar den till en förändring av kulturer och förståelsen för mäns våld mot kvinnor. Den sätter ord på principer om genus, jämlikhet och statligt ansvar och förklarar hur dessa gäller för staterna under granskning. Processen för att ratificera samt förberedelserna och diskussionerna inför rapporterna främjar nya kulturella förståelser av kön och våld (Merry, Sally Engle 2006, 72-73).


Utfrågningarna om hur en stat följer konventionen är ett kulturellt system som talar om ifall en stat får inträde i den internationella gemenskapen om att vara en ”civiliserad nation” som framställs som en samarbetsvillig och respekterad medlem av det nationella samfundet. Stater vill generellt sett tillhöra den gemenskap av stater som följer mänskliga rättigheter. Dessutom pressar ibland regeringar andra stater att följa konventionen. En expert av kvinnokonventionen säger att trycket från Europeiska unionen bidrar till 90% av effekten av konventionen i Östeuropa (Merry, Sally Engle 2006, 73). På så sätt får konventionen större genomslagskraft i konventionsstaterna och bidrar till att skydda kvinnor från våld. Dock återstår kampen om att etablera kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter. Våld mot kvinnor syftar på en kroppslig skada och kan därför jämföras med andra kränkningar av mänskliga rättigheter som tortyr, vilket är en relativt direkt kränkning. Men i många delar av världen verkar det snarare vara ett vardagligt, normalt problem, snarare än en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Könsrelaterat våld är ofta djupt inbäddat i system för familj, religion, krig och nationalism vilket kräver stora sociala förändringar i samhällen, familjer och stater. Lokala grupper motsätter sig ofta dessa förändringar. Det är också svårt att tolka mänskliga rättigheter i vardagen och generellt eftersom lokala samhällen ofta uppfattar social rättvisa i helt andra termer än exempelvis människorättsaktivister. Det finns sprickor mellan den globala inställningen där idén om mänskliga rättigheter fastställs i dokument och de lokala samhällena. Det blir därmed svårt att tillämpa konventionen i lokala samhällen där personerna som omfattas av dessa rättigheter bor. För att rättigheterna ska få genomslag måste de bli en del av medvetandet hos vanliga människor (Merry, Sally Engle 2006, 2-3).


I den allmänna rekommendationen 35 erkänner kvinnokommittén det civila samhället,

särskilt icke-statliga organisationer, som en viktig aktör gällande avskaffandet av könsbaserat våld mot kvinnor. Deras aktiviteter har haft en djupgående social och politisk inverkan samt bidragit till erkännandet av könsbaserat våld mot kvinnor som ett brott mot de mänskliga rättigheterna och till antagandet av lagar och policyer för att hantera det (General recommendation 35, 2017). Detta är ytterligare en möjlighet för konventionen att fungera som vägledande och ses som ett instrument för civilsamhället och kvinnoorganisationer att använda sig av i sin kamp mot könsbaserat våld.


Feminister i USA har länge betonat hindren av ett rättighetsbaserat ramverk för att försöka eliminera våld mot kvinnor. De hävdar att könsbaserat våld är ett problem som avslöjar akuta begränsningar av det könsneutrala förhållningssättet man har till jämställdhet. De menar att behovet av att särbehandla, och tillämpa substantiell jämlikhet, behövs för att uppnå jämlikhet. Det räcker inte med formell jämlikhet som till exempel lika inför lagen, rätten att äga lika, lika rösträtt och så vidare. I den pågående rättspraxis kring kvinnokonventionen och de allmänna rekommendationerna uppdateras konventionen och tar mer hänsyn till det samtida feministiska tänkandet. Återigen vittnar detta om den feministiska debattens påverkan på både konventionens innehåll och hur den tillämpas i staterna (Merry, Sally Engle 2006, 78).


I och med den feministiska debattens stora påverkan på kvinnors rättigheter behövs ett

kritiskt perspektiv på den. Mohanty, som bland annat riktar kritik till ett förenklat synsätt

inom västerländsk feminism där tredje världens kvinnor ses som en enhetlig kategori, menar att mäns våld mot kvinnor måste tolkas inom specifika samhällen. Dels för att förstå det bättre, men framförallt för att effektivt organisera sig och kunna förändra det. Vidare menar hon att den kulturella mångfalden som präglar länder i tredje världen leder till att kvinnoförtrycket tar sig många olika former och uttryck. I diskursen om våld mot kvinnor saknar hon perspektivet från kvinnor i tredje världen (Mohanty, C 1988). Tidigare redogörelser vittnar om den feministiska debattens påverkan på kvinnors rättigheter. Saknaden av perspektivet och representationen av tredje världens kvinnor är en utmaning för kvinnors rättigheter och våld mot kvinnor eftersom kvinnors upplevelse av våld ser olika ut men alla perspektiv finns inte med i kvinnorättsdiskursen och påverkansarbetet.


Crenshaw belyser det intersektionella perspektivet när det gäller våld mot kvinnor. Hon

menar att färgade kvinnors upplevelser av våld ofta är ett resultat av korsningen av rasism och sexism. Dessa upplevelser tenderar att inte representeras inom diskursen av vare sig sexism eller antirasism. Även om många insatser för att skydda kvinnor mot våld är formellt tillgängliga så gör villkoren för att få tillgång till dem att de blir otillgängliga för vissa. Kvinnor som är socialt, kulturellt och ekonomiskt privilegierade är mer benägna att kunna samla de resurser som behövs för att få tillgång till dessa insatser (Crenshaw, K 1991). Återigen kan vi se vikten av att tillämpa substantiell, och även transformativ jämlikhet, för att i större utsträckning uppnå jämlikhet, och förändra normer och strukturer, även bland olika grupper av kvinnor och för att komma åt intersektionell diskriminering.


Kan FN:s kvinnokonvention skydda kvinnor från våld?

Trots saknaden av en specifik artikel mot våld mot kvinnor så går det se hur konventionens syfte, att eliminera all form av diskriminering av kvinnor, får stor genomslagskraft i konventionsstaterna på grund av mänskliga rättigheters höga status samt kvinnokommitténs gedigna arbete med konventionsstaterna. Även den allmänna rekommendationen om våld är vägledande i staternas arbete med att implementera konventionen och den bidrar till att förändra kulturer och förståelsen för könsrelaterat våld. Vidare har civilsamhället, ickestatliga organisationer och den feministiska kampen en stor positiv påverkan i arbetet.


Det finns dock många utmaningar kvar för att skydda kvinnor från våld. Dels på grund av den uppförsbacke och ojämlikhet som länge funnits mellan könen som bland annat kräver ett arbete av transformativ jämlikhet. Det finns även stora utmaningar med hur synen på våld ser ut i olika kulturer, religioner och stater. Slutligen, för att komma åt alla former av våld, krävs en större representation av kvinnor samt ett integrerat intersektionellt perspektiv i den feministiska debatten.


Referenslista

Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW),

1979. https://www.ohchr.org/en/professionalinterest/pages/cedaw.aspx (Hämtad 8 mars 2022)


Crenshaw, K. 1991. “Mapping the margins: intersectionality, identity politics, and violence against women of color.” Stanford Law Review, 43, 1241-1299. (58 s)


General recommendation No. 35 on gender-based violence against women, updating general recommendation No. 19. Committee on the Elimination of Discrimination against Women. 14 July 2017.

https://tbinternet.ohchr.org/Treaties/CEDAW/Shared%20Documents/1_Global/CEDAW_C_GC_35_8267_E.pdf (Hämtad 8 mars 2022)


Merry, Sally Engle, 2006. Human rights and gender violence: translating international law into local justice. University of Chicago press (265 s).


Mohanty, C. 1988, “Under Western Eyes: Feminist Scholarship and Colonial Discourses”.

Fem Rev 30, 61–88 (1988). (27 s)

8 visningar0 kommentarer