Hur mycket, och vilka, känslor får man egentligen visa som föreläsare?

Höstterminen är igång och jag reflekterar över det här med att, som föreläsare, visa känslor. Jag har föreläst i många år. Jag har räknat till att jag har hållit i ungefär 500 föreläsningar. Men det är först de senaste åren som jag har förstått att det är okej att låta tårar komma under en föreläsning. Jag berör jobbiga händelser och känslor i mina föreläsningar och jag vill kunna känna, vara närvarande och gråta om jag känner att gråten vill det. Det är inte, som jag tidigare trott, oprofessionellt. Det måste väl vara lika professionellt att gråta som att skratta på en föreläsning? Om vi inte värderar skratt och gråt olika förstås. Men det vill inte jag göra. Det går faktiskt att visa känslor och behålla professionalismen. Jag blir ofta berörd av åhörarna och dras med i det starka vi delar, engagemanget för barnen. Jag vill inte vara utan det. Jag är ganska säker (av utvärderingarna att döma) på att publiken inte vill vara utan det heller. Man vill bli berörd, engagerad, ledsen, förbannad, hoppfull och peppad.


För mig har det alltid varit viktigt att blanda viktiga och svåra ämnen med dramaturgi, humor och allvar så att kunskapen jag levererar blir lätt att förstå och lätt att tillämpa. Jag vill att verksamheterna jag besöker ska få en större upplevelse än bara en föreläsning med statistik och forskning (även om föreläsningarna såklart innehåller det också). Jag har märkt att kombinationen av konkret kunskap och starka känslor bidrar till att de som lyssnar vill göra skillnad på riktigt, för att de förstår allvaret.


På bilden är några exempel på vad som kan dyka upp under en föreläsning (gosedjur och hemlig låda). Rekvisitan transporteras i en dramatenväska. Och efter 500 föreläsningar har jag inte lärt mig att headset-dosan inte går att fästa i strumpbyxor. Eller så tycker jag bara om att ha klänning och tänker att jag löser det ändå. Och det löser sig alltid.


9 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla