Hoppas att han slår mig

Jag är sju år gammal. Vi sitter vid middagsbordet. Jag känner mig mätt utav oro i magen. Men jag äter ändå. Jag säger något bra som har hänt under dagen. Jag har lyckats på ytterligare ett prov i skolan. Jag har fått beröm av min lärare. Jag är duktig.


Jag tänker att jag har goda förutsättningar att inte bli slagen ikväll. Jag dricker inte för mycket mjölk för att jag vet att pappa inte tycker att vi ska ”skölja ner maten med mjölk”. Jag äter lagom fort, jag dricker lagom mycket, jag säger inte för mycket, men inte heller för lite. Jag ser mig omkring. På mina syskon, på mamma och sedan på pappa. Jag läser av stämningen. Jag hoppas att ingen ska säga något som kan provocera pappa. För jag har verkligen kämpat för att skapa goda förutsättningar den här kvällen. Vi har medvetet och omedvetet kämpat tillsammans.


Men ingen av oss orkar. Ingen av oss kan riktigt andas i den här stämningen. Luften går ur oss.


Som en blixt från en klarblå himmel slår pappa näven i bordet. Blicken mörknar. Pappa reser sig från stolen och stirrar på oss. Jag kollar stressat och oroligt på mamma. Hon förstår. Alla vid bordet förstår vad som är på väg att hända. Min sista tanke innan det är försent är ”Hoppas att han slår mig. De andra är redan så trasiga”. Och hur ont det än gör när han slår mig så gör det ingenting mot den smärtan som känns i kroppen när pappa slår mamma eller mina syskon.


Jag vet att det är lönlöst att be, men jag tror att det är en reflex. Jag ber på mina bara knän att han ska sluta slå. Jag skriker. Jag försöker att inte gråta för att kunna behålla lite kraft i min röst. Men jag vet redan att det är försent. Vi blir slagna. Det gör så ont. Att se.

Det är över för den här kvällen. Vi är tysta. Vi pratar inte med varandra. Allt är som vanligt igen. Vi sätter inte ord på stämningen. Jag går med klumpen i magen och blåmärken på armarna. Mamma har en blåtira runt ögat. Hennes högra kind är röd och uppsvullen. Hon tar sig om armbågen och ger ifrån sig ett stön som mynnar ut i en djup suck.


Jag tänker att jag måste utveckla nya strategier. Men jag är för trött nu. Jag tänker att jag ska göra det imorgon efter skolan eller på lunchrasten. Jag skulle behöva någon att reflektera med. Men det funkar inte. För vi pratar inte med någon om det här. Inte med någon utanför familjen, och inte med varandra. Det bara händer.



I somras föreslog regeringen att barn som bevittnar våld ska räknas som brottsoffer. Äntligen! Läs mer om förslaget via länken nedan!


https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/06/utredning-foreslar-kriminalisering-av-att-lata-barn-bevittna-brott-och-uppmaning-till-sjalvmord/

076 58 48 487
85219043_655936005154416_845066392946553
  • Facebook
  • Instagram
  • Linkedin - svarta cirkeln
  • RSS - svarta cirkeln
Kontakt