Har vi ”outsourcat” vår empati för barn till staten?

Det här är inte en text om att hylla den svenska staten, även om det såklart finns anledning att både hylla och kritisera Sverige. Det här är en text som handlar om oron för vad som händer med oss – medmänniskor – när vi lägger för mycket tilltro till att någon annan, som inte är vi själva eller någon som står oss nära, hjälper oss.


För många år sedan var jag i Filippinerna. Människor behandlades generellt illa av staten. Många människor hade inte egna personnummer och räknades inte som medborgare vilket fick stora konsekvenser för individen. Människor med funktionsvariationer och psykisk sjukdom låstes in eller behandlades illa på andra sätt. Sjukvården var inte till för alla. Fattigdomen var utbredd och ingen stat fanns där för att stötta. Men! Det fanns något där som jag aldrig har upplevt på samma sätt i Sverige. Det fanns en medmänsklighet mellan människor. En tilltro till medmänskligheten. Man hjälptes åt. Med allt. Lagade någon mat så var det inte bara till sig själv eller den närmsta familjen, det fanns ofta mat till flera i byn. Detta trots minimala resurser. Ett barn hade många vuxna (och andra barn) runtomkring sig som uppfostrade och tog hand om.


Vi har generellt stort förtroende för den svenska staten och välfärden och det är så det ska vara. Vi vet (eller åtminstone tror) att staten kommer att hjälpa oss när vi hamnar i situationer som vi inte själva klarar av att hantera. Det kan handla om ekonomiska problem, fysisk sjukdom, psykisk ohälsa, rättsliga processer. Någon tar emot oss när vi faller. Det är fint. Men när staten brister (som vi vet att den ibland gör), vem ska då ta ansvar? Och kan ens staten ersätta medmänsklighet? Jag tror inte det. För att…

  • Staten kan inte dela ut varma kramar, baka bullar till möten, ge vänliga blickar eller fråga barn hur de mår och stanna upp för att lyssna.

  • Staten kan inte bjuda hem ett barn på tacokväll för att avlasta barnet en fredagskväll när den har det jobbigt hemma.

  • Staten kan inte dyka upp på ett jobbigt möte och hålla ett barn i handen och finnas som stöd.

  • Staten kan inte ringa en extra gång för att fråga om det finns något man kan göra.

  • Staten kan inte skapa en genuin relation med ett barn, som varar ett helt liv.

Vi – medmänniskor – behövs för att komplettera och ibland ersätta statens insatser. Vi får inte glömma bort storheten i att vara medmänniska.


7 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla