Han kan aldrig mer göra mig illa


Jag sitter på tunnelbanan på väg hem från ett spinningpass. Jag har den där sköna känslan i hela kroppen. Jag är tacksam över att jag har möjligheten att ägna mig åt den träningen som jag älskar.

Mitt emot mig på sätet sitter en äldre man och en liten pojke. Pojken är rödhårig och har fräknar. Han är kanske sex år. Jag tycker att han är jättesöt så jag ler inombords. Jag stänger av min musik för att höra vad han säger till den äldre mannen.

”Morfar, jag vill spela kort när vi kommer hem. Jag vill spela tills jag somnar.”

”Det kan vi göra. Vi kan spela så mycket som du vill.”

”Har du spelat ett kortspel som heter Konrad?”

”Morfar, jag orkar inte prata om det nu. Jag är så trött. Inte trött som att jag vill somna. Trött som att jag vill äta.”

”Det förstår jag. Vi ska äta så snart vi kommer hem. Och sen spela om du vill.”

Plötsligt. Fan. Från skön känsla till ångest. En stor sorg ilar genom hela min kropp. En svidande värk från bröstet, ner i magen och ut i benen. Fan vad jag hatar när ångest kommer. För den kommer ofta helt utan att jag kan förbereda mig. 

Utan att jag har bestämt att jag ska tänka på det så bankar tanken i mitt huvud. En tanke som aldrig har slagit mig så hårt förut.

Om jag får barn så kommer de inte att ha en morfar.

Fan.

Jag vill aldrig ljuga för mig själv. Jag tänker på honom ibland. Jag tänker på hur det var. Jag tänker på hur han var och hur jag har påverkats utav det han gjorde mot mig. Och det han inte gjorde. Det jag tänker mest på i samband med pappa är hur jag vill vara mot andra, och hur jag inte vill vara. Det sista lärde han mig. Jag förstår att jag kommer att behöva reflektera över hur saker har påverkat mig, hela livet. 

För första gången på länge - eller kanske någonsin - gråter jag över att jag inte har en pappa. Plötsligt blev det så självklart sorgligt. När jag tänker på honom så är det aldrig med bitterhet eller ilska. Det var länge sedan som jag kände något – vad som helst – för honom. Jag känner ingen kärlek och inget hat. Och det är det som ibland gör ont. Min likgiltighet inför den person som gav mig livet.

Jag känner mig frisk när jag känner sorg. Det känns viktigt att gråta och känna besvikelse. Det känns sunt att ställa frågan – även om svaret uteblir – ”Varför gjorde han så mot oss?” Det känns bra att inte alltid ha svar. Det känns skönt att det finns frågor som jag inte kan svara på. Då är det bortom min kontroll. Då kan jag tillåta mig själv att känna sorg. Och jag är säker på att sorg inte kan göra mig illa.

Han kan aldrig mer göra mig illa.


Vill du boka en föreläsning inom ämnet? Läs mer om vad en föreläsning kan innehålla. Klicka här!

136 visningar
076 58 48 487
85219043_655936005154416_845066392946553
  • Facebook
  • Instagram
  • Linkedin - svarta cirkeln
  • RSS - svarta cirkeln
Kontakt