Cancern dödade min mamma

Mamma har inte svarat i telefonen på flera veckor. Utan att tänka på om jag har något planerat resten av dagen så sätter jag mig i bilen och kör. Jag kör 6 mil hem till mamma. Mamma har bara bott i den här lägenheten i 5 veckor efter en av många vräkningar det senaste året.


Jag ringer på dörrklockan. Jag knackar. Jag ser mig omkring i trappuppgången. Jag öppnar brevinkastet och ropar med en viskande röst.


- Mamma! Mamma! Är du där?


Jag ser mammas långsamma skugga röra sig på dörrmattan.


- Jag vet att du är hemma. Öppna. Jag är ändå här nu. Du behöver inte gömma dig mer.


Mamma har sitt urtvättade ljusgråa nattlinne med siffrorna 56 på och sina röda sockor med hål i. Hon är blek men röd om näsa och kinder. Hon gråter. Ögonen och munnen ser sneda ut. Mamma hänger sig över mig och gråter så att gråten är det ända jag hör. Jag kramar om. Jag försöker krama så hårt jag kan utan att göra illa henne.