Barn och unga står inför stora hinder när det gäller att påverka politiska beslut som rör deras liv, främst på grund av att de saknar formella rättigheter som rösträtt och valbarhet. Deras demokratiska inflytande begränsas ofta av vuxna som agerar för deras räkning, vilket kan innebära att barns egna perspektiv hamnar i skymundan. Samtidigt växer deras krav på att själva få representera sina intressen och delta i politiska processer. Deras engagemang i frågor som migration och klimat visar att de inte längre vill vara åskådare utan aktiva deltagare som kräver att bli hörda.
Barns förmåga att påverka politiska beslut är begränsad och påverkas av att de är barn. Eftersom barn under 18 år saknar formella politiska rättigheter så som rösträtt och valbarhet. Därför står barn i stor utsträckning utanför de demokratiska processer som vuxna deltar i. Detta begränsar deras möjlighet att direkt påverka politiska beslut som berör deras liv. Istället för att vara fullvärdiga politiska medborgare blir barn ofta beroende av att andra – vuxna representanter så som föräldrar, lärare, eller statliga aktörer som Barnombudsmannen – talar och agerar för deras räkning.
Barn och unga ifrågasätter alltmer denna ordning. I frågor som klimat, migration och social rättvisa har unga organiserat protester och demonstrationer för att kräva inflytande och förändring. Förutom att unga alltmer kräver att deras rättigheter ska skyddas så höjs röster för att de själva ska representera sin egna intressen. De kräver självrepresentation vilket ställs i direkt kontrast till de institutionella formerna av representation där vuxna ofta tolkar och framställer barns åsikter utan att barnen själva har fullt inflytande över hur deras röster används. Barns röster får visserligen större uppmärksamhet genom undersökningar, intervjuer och rapporter, men myndigheter och vuxna representanter bestämmer vilka frågor som lyfts och hur barns perspektiv presenteras i den offentliga debatten. Detta innebär att barns politiska handlingsutrymme delvis styrs av vuxnas tolkningar och agendor, vilket i sin tur kan leda till att barns egna prioriteringar och önskemål hamnar i skymundan.
Barns demokratiska agens begränsas också av den samhällsnorm som betraktar barn som "ofullvärdiga" medborgare, en syn som bygger på deras ålder och förmodade brist på politisk mognad. Detta gör att barns rätt att påverka sina livsvillkor ofta förmedlas genom vuxna som betraktas som bättre lämpade att tolka och representera deras intressen. Samtidigt kräver barn och unga, i ökande utsträckning, rätten att tala för sig själva och ifrågasätter de etablerade formerna för representation. Deras engagemang i frågor som migration och klimat visar att barn inte är passiva mottagare av politik, utan aktiva deltagare som söker nya former för politiskt inflytande, trots de begränsningar som deras ålder innebär.
Delaktighet innebär inte enbart att barn ska få ta del av vuxnas värld och delta på de arenor som vuxna har skapat. Det handlar även om att ge barn möjlighet att skapa egna plattformar och sammanhang där de kan utmana den rådande ordningen, representera sig själva och kräva att bli hörda.
Texten är till stor del inspirerad från artikeln Lyssnandets politik av Jonathan Josefsson som finns att läsa i sin helhet här.
Kommentare