top of page

Barnets rätt till lek, fritid och kultur

Vad passar bättre än att reda ut artikel 31 i barnkonventionen, rätten till lek, vila, fritid och kultur, så här i början av terminen?

Hur är rättigheten formulerad i barnkonventionen?

Hur förhåller sig artikeln till barnkonventionens fyra grundprinciper?

Hur uppfylls egentligen rättigheten i praktiken?

Vad finns det för svårigheter för barn att få denna rättighet fullt tillgodosedd?


Artikel 31.1 lyder som följer ”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder och rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet”. Principen fortsätter i en andra del 31.2: ”Konventionsstaterna ska respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter till kulturell och konstnärlig verksamhet samt till rekreations och fritidsverksamhet.” (CRC 1989).


Eftersom Barnkonventionen är odelbar och utgör en helhet så ingår artikel 31 i

genomförandet av de fyra grundprinciperna som är vägledande för konventionens resterande artiklar (Grahn-Garley 2019, 70). Det betyder att rätten till lek, fritid och vila ska ses i ljuset av barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling, vad som anses vara barnets bästa, barnets rätt till delaktighet och barnets rätt att inte bli diskriminerad.

I artikel 6 om rätten till liv, överlevnad och utveckling fokuserar Barnrättskommittén på ordet utveckling. Kommittén betonar behovet av att erkänna det positiva värdet i varje del av artikel 31 i förhållande till barns utveckling och den ständiga utvecklingen av barns förmågor. Kommittén menar också att konventionsstaterna bör verka för att föräldrar och alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med barn blir medvetna om den viktiga betydelse som lek har för barns utveckling (allmän kommentar nr 17 2013).


Angående artikel 3 om barnets bästa så påpekar kommittén att förverkligandet av

rättigheterna i artikel 31 per definition är för barnets bästa och att skyldigheten att beakta barnets bästa gäller såväl på individnivå som på gruppnivå. Alla åtgärder som inkluderar policys, lagstiftning och budget samt alla åtgärder avseende miljön eller tillhandahållande av tjänster, som sannolikt kommer att inverka på rättigheterna i artikel 31, måste beakta vad som anses vara barnets bästa. Detta gäller allt från hälso- och sjukvårdsbestämmelser till sophantering, boendeplanering, utformning av stadslandskap, anläggning av parker, utbildningslagstiftning och bestämmelser av skoltider (allmän kommentar nr 17 2013).


En förutsättning för att säkerställa att rättigheterna enligt artikel 31 förverkligas är att

inkludera artikel 12 om barnets rätt att bli hörd, uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som rör dem. I och med det påpekar kommittén vikten av att erbjuda barn tillfällen att bidra till utvecklandet av lagstiftning, politik, strategier och tjänsteutformning. Det kan till exempel handla om att barn medverkar i konsultationer om policys rörande lek och vila, om lagstiftning som berör utbildning eller andra former av planering som rör lokala stadsplanering för barnvänliga samhällen och miljöer. Även återkoppling från barn kan inhämtas. Kommittén understryker att barn har rätt att kunna välja och vara oberoende i sin lek, vila och sitt deltagande i kulturella och konstnärliga aktiviteter (allmän kommentar nr 17 2013).


Artikel 2 om rätten till icke-diskriminering betonar att konventionsstaterna ska vidta alla

lämpliga åtgärder för att säkerställa att alla barn, oavsett barnets eller föräldrarnas hudfärg, kön, språk, religion, politisk åskådning, ursprung, egendom, funktionsnedsättning eller övrig ställning, har möjlighet att förverkliga rättigheterna enligt artikel 31. Kommittén menar att särskilt vikt bör läggas vid vissa grupper av barn som lever i utsatta miljöer eller livssituationer. Till exempel barn som lever i fattigdom, barn som är placerade på institutioner, barn i katastrof- och konfliktområden, asylsökande och barn på flykt etc. (allmän kommentar nr 17 2013).


Trots artikel tvås vägledande funktion av artikel 31 så är barnrättskommittén oroad över

svårigheten att uppnå jämlikhet vad gäller förverkligandet av rätten till lek, vila och fritid.

Kommittén är särskilt oroad för vissa grupper barn, framförallt flickor, barn i fattigdom, barn med funktionsnedsättningar samt barn i ursprungsbefolkning och minoriteter. Förutom oron för att vissa grupper barn har svårt att åtnjuta denna rättighet så ser kommittén en generell svårighet för artikel 31 att bli tillgodosedd på grund av stora förändringar runtom i världen. Till exempel att städers befolkning, och våld i alla dess former, ökar avsevärt samt problem kring barnarbete, hushållsarbete och ökande utbildningskrav för barn som minskar möjligheten att ha tid över för förverkligandet av rätten till liv, fritid och vila (Allmän kommentar 17 2013).


En annan aspekt med rätten till vila, fritid och lek, som kan försvåra tyngden i rättigheten och därmed tillämpningen av den, är att den är formulerad på ett svagare sätt än många andra rättigheter då den erkänner barnets rätt till och inte vilar på grunden att säkerställa eller tillhandahålla rätten till (Grahn-Farley 2019).


14 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page