Angiverilagen är ett förslag från Tidöpartierna som hotar att undergräva grundläggande principer om mänskliga rättigheter och förtroendet för den svenska staten. Om offentligt anställda tvingas rapportera papperslösa kan lagen få långtgående negativa konsekvenser för både individer och samhälle. Lagen kan dessutom bryta mot flera konventioner och lagar som Sverige är bunden till att följa.
Förslaget bryter mot flera artiklar i barnkonventionen. Bland annat tre av grundprinciperna, artikel 2 om icke-diskriminering, artikel 3 om barnets bästa och artikel 6 om rätten till liv, överlevnad och utveckling. Barn riskerar bland annat att inte våga söka vård eller gå i skolan av rädsla att bli angiven. Det är juridiskt, såväl som moraliskt, problematiskt att barn inte ska ha tillgång till grundläggande rättigheter i Sverige.
Jag vill påminna om att barnkonventionen är svensk lag och att en av konventionens grundprinciper bekräftar att diskriminering är otillåtet. Barnkonventionen kan således inte följas bara ibland, i vissa områden och gälla för en begränsad grupp av barn. Barns rättigheter gäller inom hela Sveriges jurisdiktion för alla personer under 18 år.
Förutom att angiverilagen bryter mot barnkonventionen riskerar den också att bryta mot Europakonventionen och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Kritiken från fackförbund, människorättsorganisationer och offentliga sektorns anställda visar att en angiverilag skulle skapa ett samhälle präglat av rädsla och misstro. Genom att införa en skyldighet att rapportera papperslösa riskerar Sverige att förlora de demokratiska principer som bygger på att alla människor behandlas med respekt och värdighet. Risken för diskriminering och etnisk profilering skulle öka, och det offentliga rummet kan komma att präglas av misstänksamhet och kontroll snarare än trygghet och gemenskap. Kritiken innefattar också den stora etiska konflikten för de som angiverilagen skulle gälla. Detta riskerar att skapa en arbetsmiljö som präglas av stress och moraliska dilemman.
Sverige, känt för sitt engagemang för mänskliga rättigheter, står nu inför en vägskäl. Att införa en angiverilag skulle signalera ett skifte mot en mer restriktiv och exkluderande politik, som kan påverka tilliten i samhället och skapa rädsla bland de mest utsatta. Risken är stor att Sverige blir mer polariserat och att de mest resurssvaga i samhället förlorar de rättigheter som kan hjälpa till att jämna ut dessa klyftor.
Jag tänker att det är viktigt att reflektera över vilka värderingar vi vill att vårt samhälle ska vila på och hur lagar inte bara är juridiska instrument utan påverkar människors och samhällens värderingar. Vad händer med vår syn på människor när en del ska kunna anges och exkluderas medan andra ska få tillgång till grundläggande rättigheter så som vård och utbildning? Och vad händer med samhällsklimatet när lagar uppmanar till att misstänka och exkludera vissa människor? Jag tänker att förslaget riskerar att papperslösa, och personer som kan antas vara det, möts av en ännu mer kritisk blick av allmänheten och myndigheter.
Ytterligare en konsekvens är risken för ökad etnisk profilering, där personer med utländsk bakgrund riskerar att bli behandlade som misstänkta baserat på sitt utseende eller ursprung. Detta kan i sin tur förstärka negativa stereotyper och göra att människor börjar se varandra med ökad misstro och fördomar. Ett annat orosmoln är att relationen mellan medborgare och stat försvagas när personer, på grund av rädsla, undviker att ta kontakt med myndigheter. Tillit till statens är central i ett demokratiskt samhälle. Hur ska Sverige kunna upprätthålla demokratiska värderingar om jämlikhet när vissa grupper i praktiken exkluderas från grundläggande rättigheter?
Om förslaget blir verklighet riskerar värderingar om trygghet, rättvisa och mänskliga rättigheter att brytas ner från grunden. Och en stor grupp anställda inom vård, skola, socialtjänst och kultur kommer begå brott för att stå upp för dessa värderingar. Det är trots allt hoppfullt.
Comments